teddy min ängel!
..allting började såhär,
För ca 2 månader sen fick vi reda på att vår hund hade fått diabetes och kommer nu att få behandling igenom att få insulinsprutor varje morgon och kväll, men sedan några år tillbaka hade han fått epilepsi, han hade pollen och bara för 2 veckor sen fick vi reda på att han hade någon sorts sjukdom i mage som gjorde att hade producerade för mycket kortison. Han fick sina behandlingar och han fick medicin för sina sjukdomar. Vetrinären tyckte allting var okej, och att han hade så många sjukdomar var inget tecken på att han led av. Vi märkte ju att han var mycket mer aggressivare (trots han var rätt aggressiv sen valp) ..han var inte alls på humör och han var ofta jätte trött, och nästan aldrig glad. Vi har en lite hund sen 1 år tllbaka, samma ras. De lekte fram och tillbaka men har var alldeles för trött för och orka hans tempo (han var 9 år, det kanske talar lite för sig själv också?)
Iallafall, allting var en helt vanlig dag. Jag, rebecka och louise var på fotbollsträning och på vägen hem ringde mamma och pappa helt förtvivlade, teddy mådde inte alls bra och trodde sig ha fått en insulinkänning. Han darrade som fan, och kräktes nästan hela tiden. Han var ju riktigt törstigt i samband med allt, och så fort han drack kräktes han upp det igen. Man ska ju vara så snabb som möjligt med att ge han druvsocker. Så vi testade att lugna ner han medans jag och rebecka åkte iväg snabbt som fan och köpte druvsocker. När vi kom hem så gav vi han druvsocker och inget släppte han fortsatte och darra och darrade riktigt mycket, vi blev ju riktigt oroliga och tyckte det var något som inte stämde ju? Kl var ca 22 på kvällen så vi fick ringa en jour vetrinär om råd och hon rådde oss att åka in så snarast som möjligt. Väl inne hos vetrinären så det första hon säger var om han såg dåligt, antagligen hade han blivit blind med några dagar/vecka tillbaka (vi hade aningar om att han såg dåligt, kastade man godis så såg han ej vart det tog vägen osv) men att vår vetrinär inte sett det irriterade mig? iaf, Hos vetrinären tog dom massa prover och var sjukt sega, han darrade fortfarande och vi ville bara han skulle sluta ju. Men inget gjordes åt saken. Hon tog massa blodprover och det visade ju sig att han hade högt blodsocker, men ändå gjordes inget. Vi satt och vänta säkert 2 h innan vi fick reda på att hon var orolig över hans mage, ( den var stenhård , och han gnällde väldigt märkligt vid rörelse där) Och hon ville absolut inte släppa iväg han, utan hon trodde det var en inflammation i bukspottskärteln darför han skakade så mycket troligtvis, man märkte på henne att alla hans besvär och sedan detta såg inte bra ut för han. och darför lades han in under natten.. vi var oroliga med ändån lättade över att dom tog hand om han. (trodde vi ja..). jag började drömma underliga saker under natten och trodde inte det skulle gå bra. Mamma ringde mig kl 12 på dagen, (vågade inte ringa till henne för dåligt besked) men mamma berättade att han inte var kvar vid livet, och där rasade min värld. Att han inte fanns vid livet längre fattade jag inte bara??!?!!?!??!! mamma berättade att han hade så svåra sjukdomar att han inte hade något kvar att leva för, han mådde så dåligt och ingen ville se han lida så som han gjort. Så dom valde att avliva honom. Han hade t.om fått morfin under natten han var inlagd och inte ens det hade han märkt av för han hade så ont i magen. Mamma och pappa berättade att när han kom in i rummet så kollade han inte ens på dem (kunde ju inte se) , hade märkte nog att det var något illa på gång...mamma och dom valde att göra så för allas bästa..den dagen var den värsta i mitt liv. Och jag tänker på han HELA tiden .. han var vår lilla teddy!
tog några dagar att skriva detta. mått rätt dåligt!
För ca 2 månader sen fick vi reda på att vår hund hade fått diabetes och kommer nu att få behandling igenom att få insulinsprutor varje morgon och kväll, men sedan några år tillbaka hade han fått epilepsi, han hade pollen och bara för 2 veckor sen fick vi reda på att han hade någon sorts sjukdom i mage som gjorde att hade producerade för mycket kortison. Han fick sina behandlingar och han fick medicin för sina sjukdomar. Vetrinären tyckte allting var okej, och att han hade så många sjukdomar var inget tecken på att han led av. Vi märkte ju att han var mycket mer aggressivare (trots han var rätt aggressiv sen valp) ..han var inte alls på humör och han var ofta jätte trött, och nästan aldrig glad. Vi har en lite hund sen 1 år tllbaka, samma ras. De lekte fram och tillbaka men har var alldeles för trött för och orka hans tempo (han var 9 år, det kanske talar lite för sig själv också?)
Iallafall, allting var en helt vanlig dag. Jag, rebecka och louise var på fotbollsträning och på vägen hem ringde mamma och pappa helt förtvivlade, teddy mådde inte alls bra och trodde sig ha fått en insulinkänning. Han darrade som fan, och kräktes nästan hela tiden. Han var ju riktigt törstigt i samband med allt, och så fort han drack kräktes han upp det igen. Man ska ju vara så snabb som möjligt med att ge han druvsocker. Så vi testade att lugna ner han medans jag och rebecka åkte iväg snabbt som fan och köpte druvsocker. När vi kom hem så gav vi han druvsocker och inget släppte han fortsatte och darra och darrade riktigt mycket, vi blev ju riktigt oroliga och tyckte det var något som inte stämde ju? Kl var ca 22 på kvällen så vi fick ringa en jour vetrinär om råd och hon rådde oss att åka in så snarast som möjligt. Väl inne hos vetrinären så det första hon säger var om han såg dåligt, antagligen hade han blivit blind med några dagar/vecka tillbaka (vi hade aningar om att han såg dåligt, kastade man godis så såg han ej vart det tog vägen osv) men att vår vetrinär inte sett det irriterade mig? iaf, Hos vetrinären tog dom massa prover och var sjukt sega, han darrade fortfarande och vi ville bara han skulle sluta ju. Men inget gjordes åt saken. Hon tog massa blodprover och det visade ju sig att han hade högt blodsocker, men ändå gjordes inget. Vi satt och vänta säkert 2 h innan vi fick reda på att hon var orolig över hans mage, ( den var stenhård , och han gnällde väldigt märkligt vid rörelse där) Och hon ville absolut inte släppa iväg han, utan hon trodde det var en inflammation i bukspottskärteln darför han skakade så mycket troligtvis, man märkte på henne att alla hans besvär och sedan detta såg inte bra ut för han. och darför lades han in under natten.. vi var oroliga med ändån lättade över att dom tog hand om han. (trodde vi ja..). jag började drömma underliga saker under natten och trodde inte det skulle gå bra. Mamma ringde mig kl 12 på dagen, (vågade inte ringa till henne för dåligt besked) men mamma berättade att han inte var kvar vid livet, och där rasade min värld. Att han inte fanns vid livet längre fattade jag inte bara??!?!!?!??!! mamma berättade att han hade så svåra sjukdomar att han inte hade något kvar att leva för, han mådde så dåligt och ingen ville se han lida så som han gjort. Så dom valde att avliva honom. Han hade t.om fått morfin under natten han var inlagd och inte ens det hade han märkt av för han hade så ont i magen. Mamma och pappa berättade att när han kom in i rummet så kollade han inte ens på dem (kunde ju inte se) , hade märkte nog att det var något illa på gång...mamma och dom valde att göra så för allas bästa..den dagen var den värsta i mitt liv. Och jag tänker på han HELA tiden .. han var vår lilla teddy!
tog några dagar att skriva detta. mått rätt dåligt!
han längst hit.
teddy <3
han blev 9 år.
Rip 27/1...
